Vad gör ma när man har en vän som om o om igen blir sviken o ledsen?
Men som samtidigt drar sig själv till svikelsen o ledsamheten.
Man försöker o försöker men man orkar inte försöka hela tiden.
Man försöker säga vad som är rätt o fel.
O min vän vet innerst inne vad som är rätt o fel.
Men ändå blir det som det blir.
Ska man säga vad man verkligen tänker o tycker eller ska man strunta i de?
jag vill säga vad ja tycker o tänker, men dom orden är hårda... kanske för hårda.
Personen i fråga kommer bli ledsen, riktigt ledsen.
Men är det kanske de som behövs?
Att få höra dom hårda, men sanna orden.

Idag är jag mest besviken.
Besviken över de ännu en gång fela valet.
Mest ledsen, ledsen över att vi inte är där jag trodde.
Trodde vi kunde prata om allt, om inte allt så näst intill.
När värden rasar samman, trodde jag vi vände oss till varandra.
Fast man vet att man gör fel val i stundens ögonblick, så kunde vi ändå prata om de.
Jag trodde, jag hoppades, jag ville, att de skulle vara så.
Men så är de inte...
De va en önskan.
Glöm aldrig, jag finns här, alltid här.
Jag vill inte se dej så här.
De här är inte du.
Jag vill ha tillbaka ditt ritkiga jag.
När du är som idag.
När du inte säger något, inte svarar när man ringer, ingenting.
Då blir hela mitt hjärta OROLIGT!